Avfärd och hemkomst

När jag pratar långsegling, även om det bara är en ettårstur, får jag ofta svaret ”om jag bara kunde ordna så att jag kan komma iväg”. Det svåra uppfattas i att arrangera sin avfärd. Skapa arbetsfrihet, hyra ut eller sälja sin bostad, rusta båten, göra reseplaner, läsa på om alla teknikaliteter från backventiler i färskvattenpumpen, lågvatten vid högsta astronomiska tidvattenskillnad, till när borde jag vara var. För att gå i rätta väder med mera med mera.

Det är inte så. Det svåra är att komma hem. Först lämnar man något. Nämligen sin resa. Samma ögonblick som man förtöjer i hemmahamnen så är resan slut. Borta. Över. Den finns inte mer annat än i några personers minne. Uppdraget som projektledare, kapten, ansvarig från att det finns rätt sorts kaffe och te ombord, backventiler i reserv, att masten står kvar oavsett väder och huvudmaskinen fungerar till att välja rätt rutt vid rätt tid för att allt ska fungera och att alla medföljande är nöjda – är bara över. Allt viktigt är oviktigt. Tomhet återstår.

Dina kamper i ovädren, kamper som du uppfattat som på liv och död, som har varit viktiga, blir värdelösa. Alla möten som berikat dig går inte att förklara. Ingen förstår. Ingen känner igen sig i dina tankar. Ingen kan bekräfta din identitet. ”Jasså, långseglar du, ja, själva gick vi till Högarna för första gången i år, det var spännande. Har du varit där?”

Sen kommer man till något nytt. Du ska skapa en ny bostad alternativt bygga upp din gamla. Du ska återgå till ditt gamla arbete eller skaffa ett nytt. In i grottekvarnen igen. Som kan bli så trivial. Du ska hantera den bristande förståelsen hos arbets- eller uppdragsgivare. Hur lång tid tar det innan du inser att de enda vettiga är att ge sig ut igen? Eller hur lång tid tar det att inse att det inte kommer att ske?

Det här är det viktigaste beslutet för resten av ditt liv. Ska du, genom att ta hjälp eller inte, välja att gilla läget? Eller ska du för alltid tycka att arbetskamraternas prat om otillräcklig övertidsersättning är ovidkommande i förhållande till när du räddade riggen, och kanske fyra liv, på Nordsjön genom att i förväg spänna fram ett oanvänt spinnakerfall, just in case?

Jag har inte dina svar. Jag sa bara att det är svårt att komma hem. Det är det. Trots det, och bland annat därför, åker jag igen.

Den här sommaren var jag ute närmare åtta veckor. Allt var som vanligt hemma. Daglig kontakt med vänner och så småningom kunder normaliserade tillvaron. Det är inte särskilt svårt att komma igång då. Just nu ser hösten rätt kul ut med sina kursarrangemang och nya möjligheter. En del förändringar är under uppsegling, vilket kan få också en rastlös att jobba vidare vid skrivbordet.

Håkan
(Nomad)