I Tyskland i augusti var det tidvis gott om vind. Inför hemresan från Stralsund letade jag efter ett tidsfönster med vettigt väder, och hittade en dag med måttlig vind på Södra Östersjön följd av en ganska lugn dag över Hanöbukten. Danska prognosen sa fyra meter vågor om vi kom en dag senare. Sån’t kan ta en del energi och uppmärksamhet från mig.
I drömmen kom hunden till mig. Uppvuxen som pälsdjursallergiker så har jag ingen relation till vovvar, vet inte vad man tar sig till med dem. Den här var stor, helt svart, och la sig rakt över mitt knä där jag satt i en vanlig stol. Pälsen glittrade lite. En smula tafatt klappade jag den. Jag nämnde också mina funderingar om vädret inför att vi skulle ut på havet.
Då vred vovven på sitt huvud och tittade på mig med goda och kloka ögon. Den sa ”Du ska inte vara orolig. Jag är med dig.” Plötsligt såg jag att det var som en silverskimrande utstrålning runt hela djuret, och insåg att det inte finns en hund på riktigt som ser ut så här. Plötsligt förstod jag vem det är. Och fick ett lugn som följde med hela hemresan. Och som fortfarande följer med när jag bara besvärar mig med att minnas.
Den här berättelsen har en början men inget slut.
Håkan
