Att flytta sina gränser

Den här veckan går jag en kurs som heter Basic Safety. Det handlar om att klara svåra tillbud i fartyg där liv är hotade. Akutvård, brandbekämpning och överge fartyget är de bärande ämnena.

Idag har vi övat rökdykning.Tjocka kläder. En andningsapparat som väger över 20 kg. Mask med plastglas, i och för sig ventilerat men det guckar igen på utsidan. Hjälm. En huva som faller ner framför masken och blockerar sikten. Glömde jag stövlarna med yllesockor? Och självklart en tjock, tung och väldigt styv vattenslang som ska släpas med. (Den älskar att fastna och att ta slut tio meter från elden.)

Jag är inte särskilt vig från början, utan använder gärna både en och två händer som stöd när jag reser på mig vid skrivbordet. Att klättra på huk i värme, mörker och nollsikt med en hand i väggen och det andra benet så långt ut i rummet som möjligt för att söka efter människoliknande dockor, med utrustningen ovan, är helt enkelt inte vad jag kallar ”en kul dag på jobbet, älskling”.

Efter lite kalla övningsdyk visades vi runt i en trevåningar hög stapel av containrar som skulle sökas senare. In i mitteplanet, sök innanför dörren, bunkra upp slang, följ väggarna, hittar en trappa, upp och kolla, ner, ny trappa, ner och kolla. Stort och eld. Dockor var som helst.

Jag fick en känsla i hela kroppen . Om jag hade haft den före losskastning med besvärande väderprognos skulle den fått mig att ställa in seglingen och öppna en öl istället. ”Aldrig i h-e” tänkte jag. Jag är inte gammal, jag är inte ens för gammal för att göra dumheter. Men jag har lärt mig Simon Spies råd till Jan Carlzon när denne var på SAS: ”Konsten Janne, är inte att göra de bra affärerna. Konsten är att låta bli att göra de dåliga.”

Instruktören berättade att jag kan bara gå innanför dörren och gå ut igen. Eller fortsätta så långt jag vill och avbryta när jag vill. ”Men en del av det här är ju att man ska flytta sina gränser.”

Vi började att sitta i en annan container och ”studera ett eldförlopp”. Fint. Jag satte mig så nära dörren det går. Eld i ena, dvs andra, änden. Efter fem minuter brann rökgasen här och där 40 cm ovanför våra huvuden. Alltså varmt. (Fortsätt sitt ner.) Den som ville fick pröva slangen framme vid elden. Två gossar längst fram småsprutade för att pröva vattenbarriären. ”Ja, va f…” På knä mitt över fötterna på dem som satt efter väggarna, ner i pölarna emellan, med favorithatutrustningen som ett enda stort hinder, så kröp jag väl fram och prövade vattenbarriärer, strålar, väggkylning. Och fick tillstånd att släcka elden.

Sen gjorde vi dyk i envåningsanläggningen, Lasse och jag i par. Bytte lufttuber och hittade några extra av instruktörernas (fick vi inte använda) som vägde 7 kg mindre. (Yepp, ”låta bli dåliga affärer” var det, ja.) Magnifik skillnad. Första par ut i gruppen, det var Lasse och Håkan, det! Sökte två och en halv våning, fann ”person” som vi tog ut, slut på luft och gick ut på reservluften.

Så vad gjorde det möjligt för mig att flytta mina gränser hyggligt mycket idag? Den pedagogiska uppbyggnaden av övningarna förstås, ko-lugna och duktiga instruktörer likaså. Att ha full kontroll och själv välja nivå var fundamentalt. Till sist något slags driv att jag måste ju exponera mig för det jag är rädd för. Annars kommer jag ju att fortsätta vara rädd. Och så kan man väl inte ha det?

Idag har jag flyttat mina gränser. ”En kul dag på jobbet, älskling!”