Jag sörjer när människor har konflikter med varandra och bråkar med mig och andra. Men jag glädjer mig mer åt den kärlek, godhet och hjälpsamhet jag möter i vardagen.

Jag sörjer att människor låter sig styras av sina rädslor och att massmedia spelar på de känslorna för att tjäna pengar. Men jag gläds mer åt de kloka människor som ser igenom den hysteri som skapas.

Jag sörjer att vägen till fulländning behöver gå genom kriser både för mig som människa och för världen. Men jag gläds mer åt vetskapen om hur mycket bättre det blir när det är klart.

Just nu gläds jag särskilt åt en räksmörgås, att solen värmer min rygg och åt de jättetrevliga okända människor jag delar bord med.

För mig har Louis Armstrong fortfarande rätt: ”What a wonderful world!”
Jag hoppas att du också hittar dina glädjeämnen.

Allt väl ombord.

Håkan

Innan start pratade en riksdagsman som skapat en intressegrupp för båtlivsfrågor i riksdagen. Dom vill prata med alla. Oss alla.

Inledde gjorde den del av Transportstyrelsen som har hand om bland annat Sjösäkerhetsrådet. Han betonade att vi ska utgå från barnbarnen. Och han bjöd in till samarbete. Tänk nytt! Och lösningen kan vara utbildning.

Nästa var Sjöfartsverket. Dom ska utforma en båtlivsstrategi under 2011. Och erbjuda behovsstyrda tjänster, som till exempel digitala färdplaner och vädervarningssystemet ViVa. Säkerhetsbojar i skyddade vikar, och till och med båtpraktik för utbildare.Dom vill gärna samarabeta om e nya produkterna.

Sen kom någon slags chef hos Transportstyrelsen. Han ville lustigt nog samarbeta med båtlivets organisationer.

Kustbevakningen fortsatte med sommarens planer. De ska övervaka bristande gott sjömanskap och vårdslöshet till sjöss. Och ha fyra stora nykterhetskontroller förutom de flygande kontrollerna. Han betonade att vi alla var välkomna att ta kontakt med dem eftersom de gärna vill ha en dialog och ha samarbete med alla inom båtlivet.

De enda som inte ville ha så mycket samarbete var Sjöpolisen. Dom samarbetar bara med Kustbevakningen. Å andra sidan meddelade de att Riksåklagaren förra veckan bestämt att brott mot Vattenskoterförordningen inte ska rapporteras eftersom den bryter mot ett EU-direktiv.

Myndigheterna vill samarbeta med sin befolkning. Vad är det som händer?

Allt väl i montern,
Håkan

Förra årets trendbrott var de två kvinnorna som startat båtskroten på Muskö, och nu också tagit över Tackel & Tåg på Skeppsholmen. De stod i gången bland oss mjukisar. Nu synes de vara i A-hallen bland annan hårdvara. Tror jag. I år har jag ett tonårspar i nystartat företag på ena sidan, och en glad fyrtiotalist med en tjugo-och-ett-par-årig påläggskalv som lägger sig tidigt på den andra.

För tio år sedan skulle en båtmänniska aldrig, jag säger aldrig, klätt sig i svart. Mörkblått om man sökte sig en sofistikerad färg. Annars blått och vitt. Rött och vitt. Idag är svart den enskilt mest dominerande ”färgen” bland besökarna. Det är också en generationsfråga. De svartklädda tenderar att ha en bit kvar till de femtio. Och fyrtio. Och de har understundom tatueringar.

Med barnvagnen blir paradoxen total. Svartklädd långhårig tatuerad lätt överviktig man med blonderad kvinna och två småflickor som springer runt en barnvagn var inte heller högfrekvent båtmässebesökare för tio år sedan. Övervikten och blonderingen kanske. Det förstnämnda bidrar jag för övrigt själv till. Men kombon känns udda i sammanhanget.

Med kluvenhet konstaterar jag att sagde arketyp saknar medvetenhet om sitt utbildningsbehov. Nog sagt.

Med min monters lågmälda framtoning i marknadsföringshänseende av utbildningar behöver jag vara en smula offensiv själv för att kompensera. Att välja ut och approchera tilltänkta kursdeltagare går hyggligt. Men eftersom en människa tenderar att vara komplett ointresserad av en lösning som hon inte har ett problem till så är den pedagogiska/försäljningsmässiga balansgången besvärlig. Jag utfäster lite gratiskurser till dig som hittar synonymer till ”Har du fattat att det går att använda båten bättre än vad du gör och här är grabben som kan hjälpa dig att göra det mot en mindre avgift?”

Allt väl i montern.
  Håkan

Tiderna förändras.

I går var det press- och branschdag på båtmässan. Det betyder att jag skojade lite kort med den journalist som gick förbi, och pratade med alla i branschen. Utbildningsbranschen. (Vi står lite samlat i gången utanför A-hallen.) Någon kioskvältare var väl inte mässan i går så att säga.

Idag räknar vi med invasion.

Allt väl i montern.
Håkan

På kul kan man ju inventera alternativen. Jag har funnit regeln ”den starkes företräde”. Har vi nog haft under grottåldern och framledes ganska länge. Så småningom har den ersatts med den rikes/mäktiges (ofta samma personer) företräde. Då tittar vi på feodalsamhället och i brukssamhällena. Där stod massorna och bockade, men inte i vägen förstås, när den upphöjde gled förbi. Och dom reglerna är ju inte riktigt bra, tycker jag.

Idag ser det ut som att den som minst vill ta ansvar ska få ha företräde. Man har lurar i öronen, huva över huvudet och tittar ner i sin telefon när man går. Jag väntar med spänning på att det ska komma två såna från varsitt håll!

Dåliga dagar låtsas jag att vara en likadan själv. Fast stannar innan nån blir överkörd. Lägger över ansvaret på pin kiv. Och inför mitt deplacement (aha, ytterligare en väjningsregel?) går väl många åt sidan.

Men bra dagar ler jag bara åt människobarnen och svänger. Fast inte gärna till vänster. Isch.

I slutet av nästa vecka öppnar båtmässan… Yesss!!!

Håkan

Idag har vi övat rökdykning.Tjocka kläder. En andningsapparat som väger över 20 kg. Mask med plastglas, i och för sig ventilerat men det guckar igen på utsidan. Hjälm. En huva som faller ner framför masken och blockerar sikten. Glömde jag stövlarna med yllesockor? Och självklart en tjock, tung och väldigt styv vattenslang som ska släpas med. (Den älskar att fastna och att ta slut tio meter från elden.)

Jag är inte särskilt vig från början, utan använder gärna både en och två händer som stöd när jag reser på mig vid skrivbordet. Att klättra på huk i värme, mörker och nollsikt med en hand i väggen och det andra benet så långt ut i rummet som möjligt för att söka efter människoliknande dockor, med utrustningen ovan, är helt enkelt inte vad jag kallar ”en kul dag på jobbet, älskling”.

Efter lite kalla övningsdyk visades vi runt i en trevåningar hög stapel av containrar som skulle sökas senare. In i mitteplanet, sök innanför dörren, bunkra upp slang, följ väggarna, hittar en trappa, upp och kolla, ner, ny trappa, ner och kolla. Stort och eld. Dockor var som helst.

Jag fick en känsla i hela kroppen . Om jag hade haft den före losskastning med besvärande väderprognos skulle den fått mig att ställa in seglingen och öppna en öl istället. ”Aldrig i h-e” tänkte jag. Jag är inte gammal, jag är inte ens för gammal för att göra dumheter. Men jag har lärt mig Simon Spies råd till Jan Carlzon när denne var på SAS: ”Konsten Janne, är inte att göra de bra affärerna. Konsten är att låta bli att göra de dåliga.”

Instruktören berättade att jag kan bara gå innanför dörren och gå ut igen. Eller fortsätta så långt jag vill och avbryta när jag vill. ”Men en del av det här är ju att man ska flytta sina gränser.”

Vi började att sitta i en annan container och ”studera ett eldförlopp”. Fint. Jag satte mig så nära dörren det går. Eld i ena, dvs andra, änden. Efter fem minuter brann rökgasen här och där 40 cm ovanför våra huvuden. Alltså varmt. (Fortsätt sitt ner.) Den som ville fick pröva slangen framme vid elden. Två gossar längst fram småsprutade för att pröva vattenbarriären. ”Ja, va f…” På knä mitt över fötterna på dem som satt efter väggarna, ner i pölarna emellan, med favorithatutrustningen som ett enda stort hinder, så kröp jag väl fram och prövade vattenbarriärer, strålar, väggkylning. Och fick tillstånd att släcka elden.

Sen gjorde vi dyk i envåningsanläggningen, Lasse och jag i par. Bytte lufttuber och hittade några extra av instruktörernas (fick vi inte använda) som vägde 7 kg mindre. (Yepp, ”låta bli dåliga affärer” var det, ja.) Magnifik skillnad. Första par ut i gruppen, det var Lasse och Håkan, det! Sökte två och en halv våning, fann ”person” som vi tog ut, slut på luft och gick ut på reservluften.

Så vad gjorde det möjligt för mig att flytta mina gränser hyggligt mycket idag? Den pedagogiska uppbyggnaden av övningarna förstås, ko-lugna och duktiga instruktörer likaså. Att ha full kontroll och själv välja nivå var fundamentalt. Till sist något slags driv att jag måste ju exponera mig för det jag är rädd för. Annars kommer jag ju att fortsätta vara rädd. Och så kan man väl inte ha det?

Idag har jag flyttat mina gränser. ”En kul dag på jobbet, älskling!”

Det har varit en intensiv höst.

Nytt kontor, nya kollegor. Nytt namn på verksamheten: Lotsplats Stockholm. Nytt att återuppta konsultverksamheten som hjälper människor att syssla med rätt saker på jobbet. Med andra ord en hysterisk och hysteriskt rolig höst.

De bägge grundarna (John Cage & Richard Fish) av advokatkontoret i serien Allie McBeal hade sin devis varför de startade kontoret: fun, fun, money, fun. Me like.

Nå, up and running igen. Och allt är väl ombord på Lotsplatsen.

Håkan

I drömmen kom hunden till mig. Uppvuxen som pälsdjursallergiker så har jag ingen relation till vovvar, vet inte vad man tar sig till med dem. Den här var stor, helt svart, och la sig rakt över mitt knä där jag satt i en vanlig stol. Pälsen glittrade lite. En smula tafatt klappade jag den. Jag nämnde också mina funderingar om vädret inför att vi skulle ut på havet.

Då vred vovven på sitt huvud och tittade på mig med goda och kloka ögon. Den sa ”Du ska inte vara orolig. Jag är med dig.” Plötsligt såg jag att det var som en silverskimrande utstrålning runt hela djuret, och insåg att det inte finns en hund på riktigt som ser ut så här. Plötsligt förstod jag vem det är. Och fick ett lugn som följde med hela hemresan. Och som fortfarande följer med när jag bara besvärar mig med att minnas.

Den här berättelsen har en början men inget slut.
Håkan

Det är inte så. Det svåra är att komma hem. Först lämnar man något. Nämligen sin resa. Samma ögonblick som man förtöjer i hemmahamnen så är resan slut. Borta. Över. Den finns inte mer annat än i några personers minne. Uppdraget som projektledare, kapten, ansvarig från att det finns rätt sorts kaffe och te ombord, backventiler i reserv, att masten står kvar oavsett väder och huvudmaskinen fungerar till att välja rätt rutt vid rätt tid för att allt ska fungera och att alla medföljande är nöjda – är bara över. Allt viktigt är oviktigt. Tomhet återstår.

Dina kamper i ovädren, kamper som du uppfattat som på liv och död, som har varit viktiga, blir värdelösa. Alla möten som berikat dig går inte att förklara. Ingen förstår. Ingen känner igen sig i dina tankar. Ingen kan bekräfta din identitet. ”Jasså, långseglar du, ja, själva gick vi till Högarna för första gången i år, det var spännande. Har du varit där?”

Sen kommer man till något nytt. Du ska skapa en ny bostad alternativt bygga upp din gamla. Du ska återgå till ditt gamla arbete eller skaffa ett nytt. In i grottekvarnen igen. Som kan bli så trivial. Du ska hantera den bristande förståelsen hos arbets- eller uppdragsgivare. Hur lång tid tar det innan du inser att de enda vettiga är att ge sig ut igen? Eller hur lång tid tar det att inse att det inte kommer att ske?

Det här är det viktigaste beslutet för resten av ditt liv. Ska du, genom att ta hjälp eller inte, välja att gilla läget? Eller ska du för alltid tycka att arbetskamraternas prat om otillräcklig övertidsersättning är ovidkommande i förhållande till när du räddade riggen, och kanske fyra liv, på Nordsjön genom att i förväg spänna fram ett oanvänt spinnakerfall, just in case?

Jag har inte dina svar. Jag sa bara att det är svårt att komma hem. Det är det. Trots det, och bland annat därför, åker jag igen.

Den här sommaren var jag ute närmare åtta veckor. Allt var som vanligt hemma. Daglig kontakt med vänner och så småningom kunder normaliserade tillvaron. Det är inte särskilt svårt att komma igång då. Just nu ser hösten rätt kul ut med sina kursarrangemang och nya möjligheter. En del förändringar är under uppsegling, vilket kan få också en rastlös att jobba vidare vid skrivbordet.

Håkan
(Nomad)

När jag vaknar på morgonen, ofta av ett skäl, så undrar jag: ”Var är vi?” Där ligger jag i olika grader av morgon och funderar istället för att resa mig och titta ut. ”Mmm, vad gjorde vi igår? Jag styrde ju, det var gungigt. Länge. Jamen, just, för att vinden var akterlig där på Södra Östersjön. Vi valde mellan Skillinge och Simrishamn, vilket blev det nu? Hmm, jamen det var ju Simris! Utanpå den där tyskflaggade norrmannen.” Jag reser på mig: ”Bingo!”

Ibland kommer jag faktiskt inte på var vi är. Då går jag bara på dass ombord utan att titta. I protest. Å andra sidan ger då salongen och någon liten odiskad detalj ofta en hint om vad som hänt kvällen innan. Jag noterar dessutom då om det finns någon annan ombord. Ger ledtrådar. Senast här brukar jag knäcka svaret.

Jag går på bryggan tidigt på morgonen. Möter en människa. Och tänker ”Gud, vilket språk ska jag säga God morgon på?” Inte bara för att jag inte ens då med självklarhet kopplar värdlandets nationalitet, utan för att jag inte känner till den mötandes. Men i Polen, i Tyskland med självklarhet liksom nu på eftersäsongen i Sverige så fungerar tyska utmärkt. Eftersom det oftast är en tysk jag möter. Om inte så tror han att jag är en sån där tysk som bara pratar tyska, då går det bra ändå.

Fast alla tyskar som seglar i Sverige pratar engelska. I motsats till dem som seglar i Tyskland. Och det är ju inte alltid jag seglar där, minst sagt.

På morgonpromenaden i dag så noterade jag förtjust att det var svenska nummerskyltar på bilen i första trädgården. Och i andra. Liksom tredje. Visst ja. I Kristianopel så ska det vara så. Det ligger i Sverige efter freden i Brömsebro.

Just här runt Östersjön har vi inga problem med elkontakter. På andra ställen i andra världsdelar har jag mekat, klippt, gjort adaptersladdar, och till och med kilat fast lösa trådar i uttaget med tändstickor. När jag gjorde det på Biskopsudden i Stockholm så blev dom skogstokiga. På riktigt. Tja, deras honkontakt funkade ju inte, och jag löste ju problemet, så what the f…?

I Gibraltar efter en bra middag noterade vi en uppfälld motorhuv i hamnen. Bekymrade människor runt den. Eftersom det urladdade batteriet var ett likadant Divina hade som startbatteri så var det liksom naturligt att de fick byta plats och vi laddade hans under tiden. Vid återbytet lånade vi litteratur av honom som vi lämnade tillbaka en månad senare. Eftersom vi hade diskuterat långseglarens trötthetsproblem hade han med sig ett dussin flerfärgade kapslar. ”Now we know we can trust each other. Here is the description (på spanska). I guarantee 48 hours awake. Don’t take hem to early because when they don’t work anymore you will fall asleep.” På hemväg över Nordsjön insåg jag att de var narkotikaklassade hemma, kunde ställa till rejäla problem, och slängde dem i sjön. Här skulle jag väl aldrig ens ta emot dem. Där var det naturligt.

De här exemplen är den seglande nomadens vardag. Det är normalt. Jag vet inte ens vilket land jag är i när jag vaknar eftersom det har varit några stycken. Rätt och fel får nya innebörder. Kreativitet och öppenhet för nya intryck är gängse. Annars slutar man fungera. Då har vi ändå inte seglat i kulturer med intressant kvinnosyn och annat som skulle vara svårt att hantera.

Och väl hemma så har man inte så väldans mycken glädje av sina nyvunna tanke- och förståelseutvidgningar. För det står en ilsken hamnmänniska på bryggan som tror att tändstickor leder ström. Eller att ”så får man inte göra”, eller något annat ovidkommande.

Vid hemkomsten kan en nomad ha behov av att tillämpa ett stort antal yogiska utandningar.

Jag har anledning att återkomma till just hemkomsten. Den är inte enkel.

Dock, med ett par hundra sjömil och nästan en vecka kvar, samt med internationella rester till middag, så är allt väl ombord.
Håkan