Overload

26 augusti 2012

Släppt av passagerare. En samlad sommars kursdeltagare och passagerare. Ensam vid klubbholmen. Laddar ur. Super. Spräcker en högtalare. Dansar. Gråter. Somnar. Vaknar. Fyller på. Navbordet blir en trumma, knogarna ömma. Dom har förstört min båt. Dom har lagat min båt. Dom har berikat mig, utarmat mig. Tackat mig. Delat sina historier, lyssnat på mina. Berört. Människor. Representerade hela 1900-talets historia liksom framtiden. Världsdelar, kulturer, religioner, ambitioner och intentioner. Säg en och dom har varit här. Och gått. Högtalaren skramlar. Alla har lämnat en bit och tagit en bit. Till mig. Av mig. Ibland i en livsbeskrivning, ibland i glimtar, ibland ordlöst. Ibland med blickar eller leenden, sympati eller t.o.m. kärlek. Det som är kvar är ett jag, ett annat jag. Ett jag där bitarna inte hittar varandra. Det är för stort. Just nu. Byter till handflatorna och baktakt.

Vi har haft Östersjön över fötterna i båten, vi har haft brand ombord. Vi har haft motorstopp och sönderblåst segel. Allt har gått sönder. Pumpar, jollen, ankare, GPS, vindinstrument, kylen, skot och linor, dörrhandtag, skylight, skåpluckor. Och en högtalare.

Jag har startat i gryningen med sovande passagerare och landat i natten i samma status. Vi har letat natthamn i timmar för att ligga säkert.

Varje gång har jag ordnat upp det, tagit dem i hamn, levererat. Förtöjt, hällt upp drinkar, skojat, reparerat, sett till att det fungerar. Sov i soffan i natt för att det skulle bli rätt.

I veckan mailade en agent och ville pruta på mitt pris eftersom dom har gjort fel. Det här är mitt svar.

Det här är världens häftigaste jobb. Det ger allt utom mycket pengar. Och det kostar på. Ibland utav helvete.

I morgon klockan nio kommer nästa gäng. Har ingen aning om vilka det är. Lomhörd. Dom kommer att bli lika nöjda som alla andra har varit.

Då kommer allt att vara väl ombord.
Håkan

 

 

Annonser

Ett paket till mig

08 augusti 2012

En av mina favoritleverantörer ligger i Kalmar. Kompetenta, hjälpsamma och snabba. Häromdagen beställde jag en reservdel stor som ett cigarettpaket.

Efter en dag kom fakturan. Delen hade kunnat ligga i samma kuvert, med lite emballage runt.

Efter ytterligare ett par dagar får jag en avi. Med posten. Postad av Schenker. Jag skulle ta kontakt med dem om leverans.

Om delen kommit med posten eller Schenker lämnat avin för att jag inte var hemma så hade det varit logiskt för mig. Men kombon att Schenker postar avin är väl sämsta alternativet.

Eftersom Schenker förra året tog tre dagar på sig att köra från Lunda till Vasastan och ändå misslyckades att leverera till mig så åkte jag dit idag. Och meddelade detta på mail.

Enligt skiss på avin, väl korresponderande med skyltning på plats, åkte jag in ett par hundra meter till receptionen där paketet skulle lämnas ut. Och gick in i ett hus, följde skyltarna rakt igenom det, ut på en gård, över gården, in i ett annat hus och till en receptionsdisk. Jag tittade ut genom glasdörren och konstaterade art det hade ju gått bra att köra dit istället. Jag fick skriva på ett papper att jag fått prylen.
”Jamen jag har ju inte fått den?”
”Nä, du får hämta den i Port 46.” Hon pekade ut genom fönstret, kanske 30 meter bort.
”Tyvärr så är det inte tillåtet at gå här på planen. Du får gå tillbaka till bilen, köra runt hela kvarteret, svänga där det står Utfart och faktiskt köra ut på gatan igen. Sen kör du bort till infarten igen, tillbaka genom området och svänger in här.” Hon pekade ut genom fönstret.

Tok gör som dum säger. Ca 100 meter till svängen, 100 utefter gaveln, 300 till utfarten, 150 till infarten och så ett par hundra till Port 46. Enligt instruktionen tryckte jag på knappen och väntade. Porten öppnas och en man kör ut på en gaffeltruck: ”Hämta eller lämna?” skriker han. Jag lämnar det papper jag fått i receptionen, påpekar att det står ett kg, och mannen försvinner uppför backen och in genom porten som öppnades automatiskt.

Efter fem minuter kommer han ut, fortfarande på trucken, utan paket.
”Nä, du har kommit fel. Du ska till paketutlämningen. Kör vidare in i området, låt bli att svänga vänster mot utfarten, och kör 199 meter till. Sen svänger du.”

Och tok gör… Här satt fem unga medarbetare i profilkläder och solade. Jag klev ur bilen fem meter ifrån och väntade. Inget hände.
”Hej. Ska jag be er om hjälp eller trycka på knappen där?” En av killarna resignerade och frågade vad jag hade för ärende. Tog min lapp och försvann in. Tillbaka efter fem minuter: ”Nä, du är på fel ställe. Du ska till Port 46.”
”Jamen jag kommer just därifrån. Det var där dom sa att jag skulle hit.”
”Du ska köra fram bilen och trycka på en knapp.”
”Jag gjorde det. Då kom en man på en truck nerför rampen och sa så småningom att jag skulle åka hit.”
”Nerför rampen? Du tryckte på fel knapp. Du skall till rampen som går neråt. Du får köra ut här till vänster, bort till utfarten…”
”Tack, jag hittar.”

Eftersom paketutlämningen ligger allra längst in i området så blev det en full kilometer att köra runt. Jag tryckte på rätt knapp, fick köra ner i källaren och två minuter senare ut på andra sidan med mitt paket.

Och hade Kalmar skickat det med posten så hade jag haft gångavstånd till hämtningen på ICA.

Trösten är att delen hjälpte och Divina har fungerande kyl igen.

Allt väl ombord.
🙂 Håkan

Att glädjas i svåra tider

30 juli 2011

Jag sörjer onda attentat och olyckor lika mycket vare sig de sker i Norge, Afghanistan, Nordafrika eller Asien. Men jag glädjer mig mer åt att det finns goda empatiska hjälpande människor och demokratiska organisationer som motverkar det onda.

Jag sörjer när människor har konflikter med varandra och bråkar med mig och andra. Men jag glädjer mig mer åt den kärlek, godhet och hjälpsamhet jag möter i vardagen.

Jag sörjer att människor låter sig styras av sina rädslor och att massmedia spelar på de känslorna för att tjäna pengar. Men jag gläds mer åt de kloka människor som ser igenom den hysteri som skapas.

Jag sörjer att vägen till fulländning behöver gå genom kriser både för mig som människa och för världen. Men jag gläds mer åt vetskapen om hur mycket bättre det blir när det är klart.

Just nu gläds jag särskilt åt en räksmörgås, att solen värmer min rygg och åt de jättetrevliga okända människor jag delar bord med.

För mig har Louis Armstrong fortfarande rätt: ”What a wonderful world!”
Jag hoppas att du också hittar dina glädjeämnen.

Allt väl ombord.

Håkan

Årets tema: Samarbete!

09 mars 2011

Har varit på båttinget idag. En årligen återkommande mötesplats för myndigheter, politiker och båtlivsorganisationer, arrangerad av Svenska Båtunionen.

Innan start pratade en riksdagsman som skapat en intressegrupp för båtlivsfrågor i riksdagen. Dom vill prata med alla. Oss alla.

Inledde gjorde den del av Transportstyrelsen som har hand om bland annat Sjösäkerhetsrådet. Han betonade att vi ska utgå från barnbarnen. Och han bjöd in till samarbete. Tänk nytt! Och lösningen kan vara utbildning.

Nästa var Sjöfartsverket. Dom ska utforma en båtlivsstrategi under 2011. Och erbjuda behovsstyrda tjänster, som till exempel digitala färdplaner och vädervarningssystemet ViVa. Säkerhetsbojar i skyddade vikar, och till och med båtpraktik för utbildare.Dom vill gärna samarabeta om e nya produkterna.

Sen kom någon slags chef hos Transportstyrelsen. Han ville lustigt nog samarbeta med båtlivets organisationer.

Kustbevakningen fortsatte med sommarens planer. De ska övervaka bristande gott sjömanskap och vårdslöshet till sjöss. Och ha fyra stora nykterhetskontroller förutom de flygande kontrollerna. Han betonade att vi alla var välkomna att ta kontakt med dem eftersom de gärna vill ha en dialog och ha samarbete med alla inom båtlivet.

De enda som inte ville ha så mycket samarbete var Sjöpolisen. Dom samarbetar bara med Kustbevakningen. Å andra sidan meddelade de att Riksåklagaren förra veckan bestämt att brott mot Vattenskoterförordningen inte ska rapporteras eftersom den bryter mot ett EU-direktiv.

Myndigheterna vill samarbeta med sin befolkning. Vad är det som händer?

Allt väl i montern,
🙂 Håkan

Andra förändringar

07 mars 2011

Som vanligt tycker jag att det är kul att kika på vad som händer i omvärlden, min omvärld, just nu på båtmässan. Efter tre dagar har jag ännu inte lämnat den korridor där min monter ligger, och vet alltså inget om de tre hallarna. I korridoren fortsätter ändå andelarna kvinnor och unga människor att öka. Här marknadsförs mer ”mjuka” produkter än i hallarna där båtar och tillbehör absolut dominerar.

Förra årets trendbrott var de två kvinnorna som startat båtskroten på Muskö, och nu också tagit över Tackel & Tåg på Skeppsholmen. De stod i gången bland oss mjukisar. Nu synes de vara i A-hallen bland annan hårdvara. Tror jag. I år har jag ett tonårspar i nystartat företag på ena sidan, och en glad fyrtiotalist med en tjugo-och-ett-par-årig påläggskalv som lägger sig tidigt på den andra.

För tio år sedan skulle en båtmänniska aldrig, jag säger aldrig, klätt sig i svart. Mörkblått om man sökte sig en sofistikerad färg. Annars blått och vitt. Rött och vitt. Idag är svart den enskilt mest dominerande ”färgen” bland besökarna. Det är också en generationsfråga. De svartklädda tenderar att ha en bit kvar till de femtio. Och fyrtio. Och de har understundom tatueringar.

Med barnvagnen blir paradoxen total. Svartklädd långhårig tatuerad lätt överviktig man med blonderad kvinna och två småflickor som springer runt en barnvagn var inte heller högfrekvent båtmässebesökare för tio år sedan. Övervikten och blonderingen kanske. Det förstnämnda bidrar jag för övrigt själv till. Men kombon känns udda i sammanhanget.

Med kluvenhet konstaterar jag att sagde arketyp saknar medvetenhet om sitt utbildningsbehov. Nog sagt.

Med min monters lågmälda framtoning i marknadsföringshänseende av utbildningar behöver jag vara en smula offensiv själv för att kompensera. Att välja ut och approchera tilltänkta kursdeltagare går hyggligt. Men eftersom en människa tenderar att vara komplett ointresserad av en lösning som hon inte har ett problem till så är den pedagogiska/försäljningsmässiga balansgången besvärlig. Jag utfäster lite gratiskurser till dig som hittar synonymer till ”Har du fattat att det går att använda båten bättre än vad du gör och här är grabben som kan hjälpa dig att göra det mot en mindre avgift?”

Allt väl i montern.
🙂  Håkan

 

Nya perspektiv

05 mars 2011

Det är nu två år sedan jag delade ut sjökort till en grupp kursdeltagare och en av såg förvånad ut och sa: ”Va, finns dom på papper också?” I veckan som gick pratade jag med en annan grupp om missvisning. ”Var kan man hitta hur stor den är då” frågade jag. (Jag jobbar mycket med frågor.) En av de yngre deltagarna svarade ”Wikipedia?”

Tiderna förändras.

I går var det press- och branschdag på båtmässan. Det betyder att jag skojade lite kort med den journalist som gick förbi, och pratade med alla i branschen. Utbildningsbranschen. (Vi står lite samlat i gången utanför A-hallen.) Någon kioskvältare var väl inte mässan i går så att säga.

Idag räknar vi med invasion.

Allt väl i montern.
🙂 Håkan

Väjningsregler på land?

22 februari 2011

Jag kikar rätt ofta på hur medmänniskorna möter varandra på trottoaren. Och mig, för den delen. Efter att ha utbildat taxiförare, kört bil yrkesmässigt och privat massor liksom båt och alla utbildningar där så är högertrafiken så självklar för mig. Den är lika för alla oberoende av vem man är. Den utgår från hur man kommer i förhållande till varandra. Me like.

På kul kan man ju inventera alternativen. Jag har funnit regeln ”den starkes företräde”. Har vi nog haft under grottåldern och framledes ganska länge. Så småningom har den ersatts med den rikes/mäktiges (ofta samma personer) företräde. Då tittar vi på feodalsamhället och i brukssamhällena. Där stod massorna och bockade, men inte i vägen förstås, när den upphöjde gled förbi. Och dom reglerna är ju inte riktigt bra, tycker jag.

Idag ser det ut som att den som minst vill ta ansvar ska få ha företräde. Man har lurar i öronen, huva över huvudet och tittar ner i sin telefon när man går. Jag väntar med spänning på att det ska komma två såna från varsitt håll!

Dåliga dagar låtsas jag att vara en likadan själv. Fast stannar innan nån blir överkörd. Lägger över ansvaret på pin kiv. Och inför mitt deplacement (aha, ytterligare en väjningsregel?) går väl många åt sidan.

Men bra dagar ler jag bara åt människobarnen och svänger. Fast inte gärna till vänster. Isch.

I slutet av nästa vecka öppnar båtmässan… Yesss!!!

🙂 Håkan

Att flytta sina gränser

04 februari 2011

Den här veckan går jag en kurs som heter Basic Safety. Det handlar om att klara svåra tillbud i fartyg där liv är hotade. Akutvård, brandbekämpning och överge fartyget är de bärande ämnena.

Idag har vi övat rökdykning.Tjocka kläder. En andningsapparat som väger över 20 kg. Mask med plastglas, i och för sig ventilerat men det guckar igen på utsidan. Hjälm. En huva som faller ner framför masken och blockerar sikten. Glömde jag stövlarna med yllesockor? Och självklart en tjock, tung och väldigt styv vattenslang som ska släpas med. (Den älskar att fastna och att ta slut tio meter från elden.)

Jag är inte särskilt vig från början, utan använder gärna både en och två händer som stöd när jag reser på mig vid skrivbordet. Att klättra på huk i värme, mörker och nollsikt med en hand i väggen och det andra benet så långt ut i rummet som möjligt för att söka efter människoliknande dockor, med utrustningen ovan, är helt enkelt inte vad jag kallar ”en kul dag på jobbet, älskling”.

Efter lite kalla övningsdyk visades vi runt i en trevåningar hög stapel av containrar som skulle sökas senare. In i mitteplanet, sök innanför dörren, bunkra upp slang, följ väggarna, hittar en trappa, upp och kolla, ner, ny trappa, ner och kolla. Stort och eld. Dockor var som helst.

Jag fick en känsla i hela kroppen . Om jag hade haft den före losskastning med besvärande väderprognos skulle den fått mig att ställa in seglingen och öppna en öl istället. ”Aldrig i h-e” tänkte jag. Jag är inte gammal, jag är inte ens för gammal för att göra dumheter. Men jag har lärt mig Simon Spies råd till Jan Carlzon när denne var på SAS: ”Konsten Janne, är inte att göra de bra affärerna. Konsten är att låta bli att göra de dåliga.”

Instruktören berättade att jag kan bara gå innanför dörren och gå ut igen. Eller fortsätta så långt jag vill och avbryta när jag vill. ”Men en del av det här är ju att man ska flytta sina gränser.”

Vi började att sitta i en annan container och ”studera ett eldförlopp”. Fint. Jag satte mig så nära dörren det går. Eld i ena, dvs andra, änden. Efter fem minuter brann rökgasen här och där 40 cm ovanför våra huvuden. Alltså varmt. (Fortsätt sitt ner.) Den som ville fick pröva slangen framme vid elden. Två gossar längst fram småsprutade för att pröva vattenbarriären. ”Ja, va f…” På knä mitt över fötterna på dem som satt efter väggarna, ner i pölarna emellan, med favorithatutrustningen som ett enda stort hinder, så kröp jag väl fram och prövade vattenbarriärer, strålar, väggkylning. Och fick tillstånd att släcka elden.

Sen gjorde vi dyk i envåningsanläggningen, Lasse och jag i par. Bytte lufttuber och hittade några extra av instruktörernas (fick vi inte använda) som vägde 7 kg mindre. (Yepp, ”låta bli dåliga affärer” var det, ja.) Magnifik skillnad. Första par ut i gruppen, det var Lasse och Håkan, det! Sökte två och en halv våning, fann ”person” som vi tog ut, slut på luft och gick ut på reservluften.

Så vad gjorde det möjligt för mig att flytta mina gränser hyggligt mycket idag? Den pedagogiska uppbyggnaden av övningarna förstås, ko-lugna och duktiga instruktörer likaså. Att ha full kontroll och själv välja nivå var fundamentalt. Till sist något slags driv att jag måste ju exponera mig för det jag är rädd för. Annars kommer jag ju att fortsätta vara rädd. Och så kan man väl inte ha det?

Idag har jag flyttat mina gränser. ”En kul dag på jobbet, älskling!”

Igång igen

16 november 2010

Det har varit lite paus i de publicerade tankarna. Sådant uppstår när det finns för lite att berätta, eller när det händer väldigt mycket.

Det har varit en intensiv höst.

Nytt kontor, nya kollegor. Nytt namn på verksamheten: Lotsplats Stockholm. Nytt att återuppta konsultverksamheten som hjälper människor att syssla med rätt saker på jobbet. Med andra ord en hysterisk och hysteriskt rolig höst.

De bägge grundarna (John Cage & Richard Fish) av advokatkontoret i serien Allie McBeal hade sin devis varför de startade kontoret: fun, fun, money, fun. Me like. 🙂

Nå, up and running igen. Och allt är väl ombord på Lotsplatsen.

Håkan

The Divine Dog

19 september 2010

I Tyskland i augusti var det tidvis gott om vind. Inför hemresan från Stralsund letade jag efter ett tidsfönster med vettigt väder, och hittade en dag med måttlig vind på Södra Östersjön följd av en ganska lugn dag över Hanöbukten. Danska prognosen sa fyra meter vågor om vi kom en dag senare. Sån’t kan ta en del energi och uppmärksamhet från mig.

I drömmen kom hunden till mig. Uppvuxen som pälsdjursallergiker så har jag ingen relation till vovvar, vet inte vad man tar sig till med dem. Den här var stor, helt svart, och la sig rakt över mitt knä där jag satt i en vanlig stol. Pälsen glittrade lite. En smula tafatt klappade jag den. Jag nämnde också mina funderingar om vädret inför att vi skulle ut på havet.

Då vred vovven på sitt huvud och tittade på mig med goda och kloka ögon. Den sa ”Du ska inte vara orolig. Jag är med dig.” Plötsligt såg jag att det var som en silverskimrande utstrålning runt hela djuret, och insåg att det inte finns en hund på riktigt som ser ut så här. Plötsligt förstod jag vem det är. Och fick ett lugn som följde med hela hemresan. Och som fortfarande följer med när jag bara besvärar mig med att minnas.

Den här berättelsen har en början men inget slut.
Håkan